Det första halvåret så började jag inse att jag inte riktigt klarade av Luna, och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera när hon inte skötte sig i hanteringen eller blev stark i ridningen, så jag la av helt enkelt. Jag försökte men var för feg för att verkligen rida. Den vintern köpte vi Gunda, men var extra jobbig då vi var tvugna att ta bort Heike, min minishettis. Våren 2011 tog jag dock tag i problemet, praoade på Kvinnersta och fick mer självförtroende av att rida andra, snällare storhästar. Det året så gick sommaren bara framåt, men på vintern/hösten så, trots att jag red varje dag, så grät jag nästan efter varje ridpass utan att berätta för någon eftersom att hon inte lyssnade. 

 

Samma höst så började jag dock rida för Helena och det är det bästa jag gjort med Luna, jag lärde mig massor trots att jag inte tränade så ofta och kände mig säkrare. Under 2012 fick Luna akut och plötsligt fång, jag var helt förtvivlad och var rädd att förlora min älskade Luna. Samtidigt så satte det käppar i hjulen för allt jag planerat inför våren. Hon stod i boxen och fick medicin i en vecka, sedan så fick hon stå i minihage+boxen och snart så gick hon ut och betade i sjukhage ett par timmar per dag, innan vi började promenera henne, sedan en lång igånsättningsperiod. Hon visade sig bli helt frisk och det gick bätte än någonsin i dressyren. Och sedan vet ni nog hela historien! :)