"Varför köpte du just Luna?" är en fråga jag fått otroligt många gånger. Jag har inget vettigt svar på detta, säger jag en gång för alla. Jag vet varför jag ville ha henne, men inte varför just henne, för jag valde inte mellan särskilt många. Jag provred bara Luna. Hon var min 13 års present, om jag ville ha henne, och hon verkade rätt för mig, hon var en exakt kopia på Miramis och verkligen min typ. Pigg, hoppglad, vilket jag brydde mig om då, och lite envis och busig, samt en typisk allround skogsmulle. Därför ville jag ha henne.

 

Nu skulle jag absolut inte valt en häst efter de meriterna, verkligen inte. Jag har inget emot att söka efter en allroundhäst eller en skogsmulle men kraven skulle helt klart varit mycket högre, dressyren till exempel hade varit sjukt viktig! Jag skulle aldrig bara provridit en gång om jag hade köpt häst idag, verkligen inte, men det var min första häst och det var så jag gjorde helt enkelt. Många gånger har jag ångrat att jag inte provred fler gånger, då jag helt enkelt hade en häst i stallet som jag redan första kvällen upptäckte att jag inte klarade kvar till och från på många olika plan. Hon har varit en plåga, verkligen. Självklart har jag alltid älskat henne men jag har ångrat att jag inte provred fler hästar och kaske valde någon snällare, för hon kan vara så galet jobbig.

 

Vissa vet hur det är, många kan inte föreställa sig hur det är att ha en häst som vägrar att gå hemifrån, stegrar, drar så mycket att man inte ens kan hålla emot och skenar hem när hon inte får som hon vill, och för en liten 13 åring med en stor, stark, första häst var detta skrämmande ibland. Nu känner jag mig dock nästan helt trygg med henne, det senaste året har jag utan problem vågat säga till henne/ galoppera även fast hon är dum osv, men i höstas hade jag dålig kontroll över henne ändå, kunde stå i 20 minuter för att hon bara åt och vägrade att sluta hur mycket jag än, helt ärligt nästan slog henne med spöet så ignorerade hon det. Vi får bara hoppas att hon inte börjar med det i höst igen.

 

Något annat jag även insett med att jag är glad över Luna, är hennes personlighet. Jag tror inte att jag skulle blivit lika fäst vid hästen om jag köpt en av en annan typ, till exempel inte lika stark.Som exempel så har jag aldrig riktigt fäst mig vid Gunda( visst rider jag henne mer sällan än Luna men ändå) därför att hon inte är min typ av häst helt enkelt. Med henne ångrar jag faktiskt fortfarande att vi inte provade andra hästar eller provred fler gånger för jag tror verkligen att vi kunde hittat andra hästar, hon är inte riktigt rätt häst för oss tyvärr, som ni kanske märkt. Jag har alltid älskat de snabba, starka och något okänsliga hästarna som är kolugna och snälla i hanteringen men kan vara riktiga små djävular i ridningen.Det är helt enkelt så jag är!

 

Jag var i början inte ett dugg intresserad av dressyr, fick under tiden med henne lära mig att det kan vara bra att rida hästen i form( hästbloggsvågen kom under tiden) och tränade lite för min granne, några år äldre än mig. Men jag förstod hur man egentligen skulle göra. Jag red på pessoabett, första halvåret på nedersta ringen, sedan andra, men det skulle jag aldrig kunna göra nu. ( jag hatar rent ut sagt när man skriver om hur dåligt pessoa är men jag tycker bara att det är för starkt helt enkelt, inget annat) Jag klarade verkligen inte av henne första 10 månaderna och jag slutade rida regelbundet, jag kunde inte ens gå på promenad med henne. Hon var självklart dum, men det värsta var bara att jag var så fruktansvärt rädd för att säga till henne, jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera det hon gjorde.

 

Första vintern blev jag överlycklig om jag kunde leda min häst... Våren 2011 kom jag igång igen och red varje dag, och allt kändes toppen, jag kunde rida min häst som en normal människa! Den största förändringen kom i höstas när jag började träna för Helena, då blev det verkligen skillnad. Jag fick veta hur man verkligen red hästen i form och allt gick mycket bättre, jag kunde säga till henne på riktigt och rida ut själv igen utan att hon blev helt tokig! Och nu... Skilladen från i Oktober 2011 och september 2012 är enorm. Första träningen var hon jätteseg, sjukt lång i kroppen och gick som en gammal ridskoleponny. Hon kunde knappt ställa sig på volten, vi var riktiga dressyrnybörjare. Nu är hon jättefin, kan göra lättare öppnor i trav, superfina travskänkelvikningar, hon går i stadig form hela passet( dock är galoppen bara på gång...) och hela kroppen är finare byggd, och då har vi även haft 2 månader skadeperiod mitt i allt.