Miramis, eller Mirre som jag kallade honom var en liten shetlandsponny på ca 106 cm som jag red i 1 1/2 år för länge sedan. Jag började i 6an och då var han inte alls mycket riden. Jag fick aldrig riktigt klart för mig hur mycket men han hade bara slängt av folk så han hade fått stå i många år.

Min bästa kompis köpte honom som sällskap till sin stora och vi tog itu med honom. Vi hade varken sadel eller träns första gången och han kunde få riktiga ryck när man satt på. Först fick jag rida barbacka och sedan fixade vi en sadel- men som olyckligtvis var för stor så i ett helt år så fprt han bockade eller jag hoppade/ galopperade så åkte den fram och kunde "ställa" sig upp så att man flög av ännu lättare(något jag kan ångra idag dock att vi inte fixade en bättre sadel). 

 

Han var 19 år när vi började har jag för mig. Varje gång vi skulle galoppera kastade han av mig. Han bockade som en galning och såklart åkte sadeln fram, han kunde galoppera snabbare än stora kompisen på 165 också! Jag kommer ihåg att jag var riktigt rädd varje gång vi skulle ut och galoppera haha! Han gillade även att stanna och vägra gå. Han hade troligen aldrig varit i ridhus, det var en utmaning, och förstod inte alls att det gick att springa över bommar- det var fysiskt omöjligt för honom. 

Vi kämpade i alla fall på, och efter ett år så kom vi 3a i en klubbhoppning på ridskolan då vi tävlade mot massor av c- d ponnys, lilla shettisen! Ett pet men han hoppade alltså en bana 14 st 50 cm hinder, en liten liten shettis !

Men nu har jag inte berättat det viktigaste- HAN HADE BARA ETT ÖGA! Det gjorde honom ännu mer speciell och svår i ridningen, så vi kom verkligen långt med honom trots allt.

 

Han gick från knappt ridbar, kastade av mig otaliga gånger och det krävdes så otroligt mycket för att få honom som han blev tillslut- men det var det värt, till att kunna hoppa en "riktig" LD och så slutade han kasta av mig.  Älskade honom helt galet mycket och han var verkligen bäst på jorden för mig.