Sedan när jag skulle tömköra henne så var pappa med, det gick toppenbra och hon brydde sig inte när vi svängde, tittade inte ens upp, vilket hon gjort lite förut. Pappa fick köra lite och precis när jag skulle säga att vi skulle avsluta, så hann jag inte, tänk om jag bara hunnit göra det... För då svängde hon skarpt, och fick plötsligt panik och skenade iväg med däcket bakom sig, det fanns ju inte en chans att koppla loss det när hon bara flög iväg. 

Jag såg att hon började hoppa uppåt och tänkte att nu sparkar hon bakut, men hon hoppade över staketet, och drog ner det. Sedan skenade hon vidare men eftersom att däcket for av vid staketet lugnade hon sig efter några minuter i alla fall. Hon har alltid varit livrädd för staketet och att hon får för sig att hoppa över 120 el är så olikt henne...

Jag förstår verkligen inte hur hon tänkte att hon skulle komma från rädslan då. Först blev jag så chockad och förvånad, och självklart var jag orolig. Men hon hade sådan änglavakt att staketet gick upp där vi skarvat så hon kom undan utan en skråma, annars kanske jag inte stått här med en häst i hagen.

 

Jag är självklart glad att hon är frisk men samtidigt så himla besviken då jag inte vill prova att köra henne igen, att allt är förstört för all framtid, jag hade precis skrivit ett inlägg och förklarat med våra planer osv och var så taggad. Vi ska laga staketet( i vinterhagen så hästarna går ju inte där) imorgon och så ska vi fixa så att staketet är skarvat så att det alltid kan gå upp om någon häst springer igenom det. Eftersom att jag inte längre kan vara säker med min tant så känns det bättre att staketet är spänt och lätt går upp än att det sitter hårt.