Luna 4 Januari
Idag så fick jag börja med att dra massvis med kärror bajs genom leran och blåsten, innan jag kune plocka in mina hungriga hästar som inte hunnit äta något. Pappa kom och jag föreslog att vi skulle rida ut tillsammans men Gunda var så sjukt omöjlig att sadla och även om man önskar att man kunde fortsätta länge så vill man å andra sidan inte bli sparkad på riktigt.
Efteråt hade jag verkligen ingen lust att rida, speciellt inte då det blåste så att man tappade känseln i ansiktet. Det började ganska bra men på väg hem igen( vi red runt ett gärde ca. en kilometer bort) så började hon äta och slutade inte förrens Gunda var långt borta. När hon väl slutade började jag trava men då började hon istället galoppera och stannade vid Gunda och bockade.
Hon har gjort så förut så det var inte så märkvärdigt men denhär gången så gled jag sakta men säker av efter sista bockningen.Allt gick bra men jag tappade tålamodet och blev riktigt sur, kändes bara värre.... Hoppade upp igen och då skötte hon sig, tills det att Gunda började snurra omkring och vifta med digverse fram och bakben( hon var också hungrig, ville också äta gräs, omnomnom) och då så försökte Luna hota henne genom att backa mot henne och hoppa omkring lite.
Hon fortsatte med det även fast Gunda hade förflyttat sig nästan hundra meter bort och sedan började hon käka gräs igen. Då blev det en till avsittning, dock frivillig från min sida, och jag röt till ordentligt och sedan hoppade jag upp igen. Till sist släppte jag efter på tyglarna och hon verkade åtminstonde förstå vad jag menade när jag morrade åt henne, så det avslutades bra i alla fall.
Det största problemet är bara att man önskar att man kunde ändrat sig från första början och inte vara så värdelös. Om jag bara kunde hantera hästarna utan att ge efter så skulle vi inte vart där vi är nu... Jag önskar att jag kunde spola tillbaks tiden. Förlåt för rörigt inlägg!
Lunas nya grimma( samma som den förra men ändå ;) )
