Men Luna vägrade att lyda och gick precis bredvid remsan hela tiden, vad jag än gjorde så gick hon bara och börjde halsen som en ostbåge. Jag fattar verkligen inte vad det spelar för roll, men i alla fall så blev hon plötsligt rädd för en hare som skuttade fram och snabbt, men inte smärtfritt så låg jag på marken med skrapade knän och det gjorde riktigt ont. Jag kunde dock hålla kvar i tyglarna och Luna stod lungt kvar och kikade nyfiket efter harbäbisen.

Jag är inte arg på henne för avramlingen men sedan började hon bråka, försökte dra iväg, hade en bromssträcka på 5 meter i skritt.... Ja, ni kan ju tänka er själva. Hur bestämd jag än var så fungerade inget och tillslut fick jag ge upp, trots att jag egentligen var så ilsken att jag skulle kunna explodera. Jag vet dock att det inte spelar någon roll.

Vissa dagar så ska jag vara bestämd, som tillexempel de föregående, och då går allt super. Andra dagar är hon totalt omöjlig och hennes enda reaktion på allt jag gör är att springa. Life is hard.