Mina framtidsdrömmar och mål
(Horze.se tävling- http://www.horze.se/null/blogcompo,sv_SE,pg.html )
Min födelsedag. Min tonårsdag. Dagen jag för första gången fick träffa hästen som galopperat rakt in i mitt hjärta. Att det hade varit ett så stort ansvar hade jag aldrig anat. Förut hade jag tagit hand om en väns enögda shettis-en historia som sträcker sig från frustrering, tandagnisslan och besvikelse till placeringar i hopptävlingar. Allt vad att rida in en 20 årig, väldigt speciell ponny skulle kunna innebära.
Men att det skulle bli så stort. Jag var medveten om att jag längtat efter detta ögonblick och drömt om det ända sedan min riddebut, men att det skulle väcka sådanna känslor. Som en intensiv förälskelse, en bästa vän. Bara den som upplevt det kan förstå, det vet jag av egen erfarenhet. Jag fick snart även uppleva att ha en shetlandsponny nära, men efter bara drygt ett halvår hände det som vi befarat, då hon hade fång. Att hon skulle lämna mig var lika ofattbart som att jag plöstligt skulle fara ut i rymden eller förvandlas till en oanserlig mikroorganism.
I samma veva så fungerade ingenting jag försökte med. Min häst hade förvandlats till vad jag såg som ett ohanterbart monster och jag vågade knappt leda henne. Men hjälp av erfarna och duktiga personer har vi hittat vår väg tillbaka till vänskap, och just nu är vi under "uppbyggnad" i vårt förhållande och hantering, och det finns ingenting jag önskar mer just nu än att vi ska kunna lite tillräckligt på varandra att vi ska kunna rida ut längre turer själva, samt komma iväg på någon träningstävling och träningar så att vi kan utvecklas tillsammans ännu mer.
För många är hästägandet eller tävlandet självklart och även att få en dyr ponny som är välbyggda och hoppar högt. För mig är inget av det självklart och inte heller att få allt serverat på fat, utan att istället få vara nöjd med det jag har och kämpa för att ens komma till en någorlunda nivå tillsammans med min häst.
Men jag inget emot det liv jag lever nu. Att bara få ha den möjligheten jag fått, att få ha en gammal ponny och en travare i en hage här hemma är allt jag någonsin drömt om, trots att man mot sin egen vilja ibland ser trånande på de som har allt. Jag är 14 år, har bra vänner, och är lycklig hästägare. Mina drömmar hoppas jag ska få gå i uppfyllelse och leda mig till ett händelserikt liv där jag får träna andra ambiskösa ryttare på deras resa med deras alldeles egna häst. Och hjälpa dem uppfylla sina egna drömmar och mål.
This blog post is written in participation of the Horze blogging competition in which I have the chance to win a 500 euro gift card to http://www.horze.com.
Min födelsedag. Min tonårsdag. Dagen jag för första gången fick träffa hästen som galopperat rakt in i mitt hjärta. Att det hade varit ett så stort ansvar hade jag aldrig anat. Förut hade jag tagit hand om en väns enögda shettis-en historia som sträcker sig från frustrering, tandagnisslan och besvikelse till placeringar i hopptävlingar. Allt vad att rida in en 20 årig, väldigt speciell ponny skulle kunna innebära.
Men att det skulle bli så stort. Jag var medveten om att jag längtat efter detta ögonblick och drömt om det ända sedan min riddebut, men att det skulle väcka sådanna känslor. Som en intensiv förälskelse, en bästa vän. Bara den som upplevt det kan förstå, det vet jag av egen erfarenhet. Jag fick snart även uppleva att ha en shetlandsponny nära, men efter bara drygt ett halvår hände det som vi befarat, då hon hade fång. Att hon skulle lämna mig var lika ofattbart som att jag plöstligt skulle fara ut i rymden eller förvandlas till en oanserlig mikroorganism.
I samma veva så fungerade ingenting jag försökte med. Min häst hade förvandlats till vad jag såg som ett ohanterbart monster och jag vågade knappt leda henne. Men hjälp av erfarna och duktiga personer har vi hittat vår väg tillbaka till vänskap, och just nu är vi under "uppbyggnad" i vårt förhållande och hantering, och det finns ingenting jag önskar mer just nu än att vi ska kunna lite tillräckligt på varandra att vi ska kunna rida ut längre turer själva, samt komma iväg på någon träningstävling och träningar så att vi kan utvecklas tillsammans ännu mer.
För många är hästägandet eller tävlandet självklart och även att få en dyr ponny som är välbyggda och hoppar högt. För mig är inget av det självklart och inte heller att få allt serverat på fat, utan att istället få vara nöjd med det jag har och kämpa för att ens komma till en någorlunda nivå tillsammans med min häst.
Men jag inget emot det liv jag lever nu. Att bara få ha den möjligheten jag fått, att få ha en gammal ponny och en travare i en hage här hemma är allt jag någonsin drömt om, trots att man mot sin egen vilja ibland ser trånande på de som har allt. Jag är 14 år, har bra vänner, och är lycklig hästägare. Mina drömmar hoppas jag ska få gå i uppfyllelse och leda mig till ett händelserikt liv där jag får träna andra ambiskösa ryttare på deras resa med deras alldeles egna häst. Och hjälpa dem uppfylla sina egna drömmar och mål.
This blog post is written in participation of the Horze blogging competition in which I have the chance to win a 500 euro gift card to http://www.horze.com.
